Undrade Teofil och efter en stund slog han sig i pannan:

- Aha, där ligger dom.

Han tog upp en spik, slog först ett försiktigt slag med hammaren för att sedan slå med allt kraftigare slag, precis såsom det krävdes. Han brukade säga:

- Du hammaren min, du är så utmärkt balanserad, så graciös men samtidigt så kraftfull när det behövs. Titta bara hur mycket arbete du redan har avverkat.

Teofil lyfte upp hammaren och gick stolt runt med den för att titta på huset. Hammarens personliga blyghet tillät den dock inte att hålla med Teofil.

När Teofil återtog sitt arbete var spikarna försvunna igen.

- Var har jag lagt spikasken? - Undrade Teofil.

Som alltid visste hammaren var spikarna fanns men vågade inte påpeka det för den glömska människan. En längre fundering och några slag i pannan brukade alltid hjälpa Teofil att hitta sin borttappade ask.

- Min kära hammare, du brukar aldrig försvinna, du är som en trogen hund. Om du min älskade lilla hammare kunde tänka själv skulle du kunna bygga det här huset alldeles själv. Och jag skulle kunna vara din gråa hjälpreda som räcker dig spikar. Egentligen är jag redan en sådan. - Sade Teofil  och räckte en spik för att slå i.

Hammaren spikade fast den noggrant och instämde fullständigt med sin hjälpredas uppfattning om honom.

Hussbyggets sista dag kom äntligen. Både Teofil och hammaren var uppfyllda av stormiga känslor.

- Min käre hammare, du kommer att blir en prydnad i vårt hus. Huset skall kallas Huset under hammaren. - Sade Teofil och började som vanligt leta efter spikasken.

Det återstod bara att spika fast den vackra frisen ovanför ingången och placera hammaren där. Den upprivne Teofil sprang runt i huset och letade efter spikar. Till slut satte han sig ner helt utmattad och lade hammaren på bordet, sträckte  omväxlande ut armarna och klappade sig på låren:

- Var har jag lagt mina spikar. De har försvunnit som stenar i vattnet, finns inte någonstans!  - Klagade han.

Självklart viste hammaren var spikasken finns. Ovanför asken låg den vackert snidade frisen och dolde spikarna. Hammaren betraktade Teofil och tänkte:

- Teofil, kan inte du slå dig som vanligt  i pannan? Då kommer du genast att minnas var asken ligger.

Men Teofil fortsatte att hjälplöst se sig omkring.

Den blyge hammaren tog plötsligt mod till sig och började varsamt resa sig upp. Hammaren var så uppskakad att den inte kunde  få fram ett ord och tänkte istället:

- Jag ska stiga upp och dunka  Teofil i pannan. Då borde han minnas att asken ligger under frisen.

Sagt och gjort. Hammaren reste sig upp och föll med stor glädje ner på Teofils panna. Sedan hoppade den smidigt på bordet och väntade på att Teofil skulle hänga upp den ovanför ingången.

Men Teofil hängde aldrig upp hammaren som han lovat. Av slaget förlorade han minnet och har aldrig återfått det.

Och hammaren ligger kvar på bordet än i dag och väntar…